Missväxt och nödår i Sverige

Goda och dåliga år: Brukningsmetoderna var under 1700-talet överallt de traditionella som man hade använt sedan medeltiden, och avkastningen i bondejordbruket var låg. Till stor del hängde detta samman med den ägosplittring som fanns i byarna där varje bonde hade sina tegar på många ställen. Man bröt ny åker i takt med att befolkningen ökade, framför allt på gammal betesmark (äng) och på byarnas utmarker. Goda skördeår kunde födan vara riklig, men när missväxten drabbade Västsverige, som i slutet av 1690-talet, måste människorna bokstavligen äta maskros och tussilago. Under kristider var man tvungen att dryga ut mjölet med bark. Vissa år uteblev skörden mer eller mindre, i de flesta fall beroende på vädret. Tidig eller sen frost, för mycket regn osv. Detta i kombination med dålig effektivitet i jordbruket gjorde att missväxt fick mycket allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det lilla man då fick från jorden räckte ej till över hela vintern. Upprepades nödåren var katastrofen mer eller mindre ett faktum. Många svalt ihjäl.

Under följande år var det allvarliga nödår samt missväxt i stora delar av Sverige: 1596-98 Svåra år med missväxt (mycket svårt i Västergötland) 1678 Missväxt 1696-97 Tidig frost förstörde en stor del av skörden. Hårdast drabbades Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen samt särskilt hårt Finland. En tredjedel av Finlands befolkning svalt ihjäl. Den stränga vinterkylan var så hård att det t.o.m. var svårt att lossa barken från träden. Som sista utväg åt man agnar, gräsrötter och missnerot. Full hungersnöd i Sverige. Vägarna var fulla av tiggare. I Sverige skall 80 000 människor ha hungrat ihjäl. 1708-1709 Hela landet drabbades av missväxt. Pesten som hemsöker landet mellan åren 1710 och 1712 drabbar inte de norra delarna av landet så hårt. Men det är inte bara missväxt och sjukdomar som drabbar människorna. Sverige utkämpar även krig. År 1700 utbryter det Stora nordiska kriget som ska pågå till år 1721. 1725 Återigen missväxt. Boskapen svalt och vintern igenom hade brödet i många bondstugor blandats med bark och rötter. Linnés resa i Västergötland genomfördes 1746. Slättlandskapets bondesamhälle bar djupa spår av gångna krig, missväxt och nödår. Möjlighet till jakt och fiske, var i detta område inte så stora, att det var en resurs att räkna med. Idag är landskapet med sina små vattendrag, feta jordar och dess småskaliga skog, ett av världens mest välfyllda matskafferi. 1770 I början av 1770-talet var det svår missväxt och 100 000 människor dog. 1773 Missväxt (1773-76 bra i Norrland). 1784 hade den svåraste hungersnöden under två år i rad förött landet. De rapporter om nöden ute i landet, som strömmade in till tabellverket, blev med varje dag som gick allt mer beklämmande. Snön låg kvar till långt in i juni. Man kunde inte få fram några fordon på vägarna. Isarna var uppluckrade och sköra. I de avlägsnare bördiga trakterna var allt hö och all säd slut, inte ett strå fanns, inte ett korn och inte en kålrot; all kreatur var slaktade och varje höna uppäten. Människorna var utmärglade och sjuka. Folk dog i massor. Hoppet svek. På sina ställen hade man som sista utväg rivit ner halmtaken och bakat bröd på dem. Under bar himmel låg de utsvultna människorna, frös, svalt och väntade på döden. Värmen kom tillslut. Livet började åter vakna. Lärkan jublade. Fälten plöjdes och såddes. Sättpotatisen kom i jorden. Det började grönska. Jorden gav åter folket sin bärgning och skörden lovade mer än i mannaminne. Man böjde sina huvuden i tacksägelse och knäppte sina händer i en bevekande bön om förskoning från fler hemsökelser. 1771-1773 Missväxt och hungersnöd. 1783-1784 Missväxt och hungersnöd. 1826 Missväxt- och nödår i delar av Sverige 1832 Missväxt- och nödår i delar av Sverige 1837 Missväxt- och nödår i delar av Sverige 1838 Missväxt- och nödår i delar av Sverige 1845 Missväxt- och nödår i delar av Sverige 1852 Missväxt- och nödår i delar av Sverige 1867-1868 De s.k. Missväxtåren Två svåra missväxt år efter varandra. Hårdaste drabbades de norrländska landskapen samt Dalarna och Värmland. Sommaren 1867 var mycket våt och sommaren därpå rådde en förödande torka. Bristen på utsäde var mycket stor och på vissa håll måste en tredjedel till hälften av alla kreatur slaktas. Torkan 1868 drabbade i första hand landets södra halva. 1867 hade man dessutom ofta hunnit avveckla sockenmagasinen, varför beredskapen att ta hand om svältande kraftigt begränsats. Dessa nödår satte bl.a. fart på emigrationen till Amerika. 1869 Hungersnöd i nästan hela landet. Folket svalt, djuren likaså. Pga. undernäring och sjukdomar orsakade av denna svält så var döden ett bekant inslag i många familjer. Människor sökte sig till nya platser inom Nordens gränser men somliga valde att emigrera främst till Nordamerika, "Det Förlovade Landet", men även till övriga Europa. Av V Friesen har framhållits (The Swedish nation Stockholm 1921) den stora betydelse missväxt och hungersnöd haft för de en tid efter annan förekommande utvandringarna från vårt land under vikingatiden.