Kvarnbacken hette det på Häradskartan från 1864. På moderna kartor heter området Kvarnbacka.
Text från Wedevågs Hembygdsförenings Hemsida:
Vid Bohrsåns östra fall, omkring fem meter högt, grundade "Den mäktige konungen själv Kvarnbacka kronohammare på hemmanet Quarnebackas mark, vars gård låg ett stycke österut vid vägen mot Arboga.Gustaf Vasas återuppbyggnadsarbete av svenska industrin gällde framförallt att lära de tröga svenskarna att själva förädla råvarorna. Då nu lübeckarna av svensk osmund kunde göra ett så utmärkt stångjärn m m, varför kunde då inte detta tillverkas direkt i Bergslagen, så att förtjänsten stannade i landet, resonerade kungen. Han gick själv i spetsen som bruksanläggare och grundade ett dussintal kungshammare - i olika landskap, alla för stångjärnstillverkning.Redan i slutet av 1520-talet får han i gång smedjorna vid Tyresö utanför Stockholm och vid Malma beläget vid Hedströmmen ovanför Köping. Sedan följde hammarkvarnen - vid Hedemora 1539 och under 1540-talet tillkom en rad andra bruk i Östergötland, Värmland, Noraskog (Kungshammaren 1544) och Lindesberg; i denna bergslag Kvarnbacka 1545 och Gusselhyttans hammare (Gijslehammare) samma år.
Kungens högra hand på detta område var tysken Markus Klingensten Hammarsmed, som inkallats 1539 och därefter blev driftledare för de kungliga bruken. Det var efter Markus' anvisningar, som de många smedjorna på 1540- och 50-talen byggdes, alltså även Kvarnbacka. För att trygga sitt innehav av detta bruk köpte kungen personligen 1547 hemmanet Kvarnbacka (Backen) av hemmansägaren, skattebonden Torbjörn Jonsson, f'ör 50 mark örtugar. Dock skedde ett förbehåll i "köpekontraktet"! Undantaget blev den s k Prästängen (mellan Kvarnbacka och Högstaboda). Denna äng hade sedan medeltiden varit anslagen till prästerskapet i Lindesberg och just därför fått namnet Prästängen. "Numera är området (storlek 8,5 tunnland) brukat och bebyggt av självägande bönder, den förnämsta gården är Bogärde" (Rö. 1944)
Om Kvarnbacka äldsta bruksfolk vet vi av fogderäkenskaperna i jordaböckerna, åren 1546-61 förda av skattefogden Bengt Eriksson Skrivare i Noraskog, att där fanns fyra hammarsmeder, varav tre var tyskar: Peter Blöticke, Jacop van Zein och Hendrich van Brunswiick. Den fjärde var från Sala: Salebergs Lasse. Av de förda noteringarna framkommer att de två första under 1546 hade utsmitt vardera 155 skepp. (23.250 kg) stjångjärn och därför av skattefogden fått i lön av kronan: 37,5 mark i pengar samt förnödenheter 3 lisp. rågmjöl, 20 spann bjuggmjöl (kornmjöl, 1 spann = 1/2 tunna = 3/4 hektoliter), 26 1/2 spann malt, 3 lisp. smör, 14 lisp. fläsk, 2 oxar, vardera värd 10 mark, en tunna torsk, värd 5 mark och en tunna strömming, värd 3 mark. Det här ger en föreställning om hammarsmedens mathållning för 450 år sedan i Bergslagen.
Deras två arbetare, "smedsdrängarna", Urban Finne och Villiam Östgöthe, fingo också lön - utom 5 mark i pengar - in natura, men inte i matvaror, utan i klädesvaror, då deras mathållning tydligen ombesörjdes av hammarsmederna: 18 alnar rå lärft, 6 alnar svart klädestyg, kallat "holmisk" och 4 par ensulade skor vardera.Samtidigt existerade vid Bohrsåns västra fall Wedevågs Hammarsmedja. Både Kvarnbacka kronohammare och Wedevågs hammarsmedja fick sitt osmundjärn från Wedevågs hytta, beläget vid den s k hyttbäcken (på vägen mot Nybergstorp) och med en årstillverkning som uppskattats till 15.000 osmundar. Denna hytta förstördes 1644 av brand och uppbyggdes aldrig. Man beräknar att den inledde sin verksamhet på 1300-talet. Samma århundrade tillkom även den närbelägna hyttan öster härom, nämligen den i Koverboda, som skänktes till Heliga Birgitta som senare återbördade hyttan till bergsmännen på trakten.De båda bruken utvecklas sida vid sida på den norra ön, Lillön i Arbogaåns lopp, avgränsat i söder i en vattenväg mellan nuvarande borrfabriken och färgfabriken. Söder därom fanns Storön där senare järnvägsstationen och tegelbruket uppfördes. Man kan förstå att hammarsmederna i Wedevåg på 1500-talet såg upp till de yrkeskunnigare tyska smederna som lockats till Kvarnbacka kronohammare med bättre villkor än kollegerna i vedevågssmedjan. På den här tiden föll blickarna främst på kronosmedjan vars beskyddare var självaste kungen. Investeringsgraden på Kvarnbacka var högre därför att man förväntade sig ett bättre resultat ur kronohammaren.Kvarnbacka- och Wedevågs Bruk blev inom manufaktursmidet föregångare i landet och kom mer och mer att samarbeta. Dock genomlevde de självständiga under hela 1600- och in på 170'0-talet. Först 1723 gick de samman.Hammarsmedjan byggdes under ledning av byggmästare Filip Finne och Backa-Hans med medhjälpare vilka avlönades av fogden Bengt Skrivare 1545. Nu hade även Linde socken begåvats med en kronohammare. De första hammarsmederna vid Kvarnbacka var Henrik van Brunswick och SalebergsLasse. De producerade 75 skeppund stångjärn 1546.vid Kvarnbacka för att igångsätta verksamheten, då de följande år ersattes av de nytillkomna Jacob van Zein och Urban Junker. Även Petter Blöteke fra n Kungshammaren vid Nora var tidvis verksam här. Av namnet att döma är det tyska inslaget påtagligt bland dessa första hammarsmeder i Nora och Linde. Även kolningsmetoderna förbättrades efter instruktioner från till Sverige inkallade tyskar - i Nora och Linde nämns särskilt Willem Tysk som en föregångsman.
Nu krävdes också bättre förbindelse med Mälaren och kungen beordrade anläggandet av en väg mellan Noraskog och Arboga eftersom stångjärnet lättare kunde transporteras på vagnar än "på hästbaken", d.v.s. genom klövjning.I de två hamrarna vid Kvarnbacka slogs huvuddelen av rörplåtarna ut för kronans tillverkning av handeldvapen. År 1556 levererades till exempel 10 skeppund rörplåtar till faktorn i Arboga och 2 skeppund till rörsmeder som var förordnade att göra "Röör till K.M. behof i Närike". Hammarsmeden Jacob Persson svarade för stora leveranser under åren 1579-1604 och han förefaller ha varit den tekniskt ansvarige för denna verksamhet inom bergslagsområdet. Även stålämnen till muskötlåsen levererades därifrån under många år.Kronans hammarsmedja vid Kvarnbacka utgjorde under 1600-talet en viktig del i de arrenden som olika företagare innehade och den kom så småningom att inordnas i brukskomplexet vid Wedevåg. Detta skedde slutligen 1722, då Johan Ehrenpreus inlöste kronobruket vid Kvarnbacka med tillhörande gårdar som enskild egendom mot en köpeskilling på drygt 636 daler silvermynt. Namnet Kvarnbacka föll därefter i glömska och anläggningarna där kom att utgöra en viktig del i Wedevågs manufakturverk.Den viktiga kronohammaren vid Kvarnbacka blev i början av 1700-talet inordnad under Wedevags bruk och manufakturverk. Av kartan framgår att Kvarnbackaanläggningen låg längs den östliga flodarmen norr om Vedevågssjön. Detalj ur Gabriel Thorings karta över Lindes bergslag ifrån 1688. Lantmäteristyrelsens arkiv, Gävle.